Jag behövde en hundradels sekund
Nu när jag tagit beslutet är jag lugn
Visioner i mitt huvud när du ler
Jag har hittat nånting vackert,
Vännen, ser du vad jag ser?
Jag är nästan som du

Och du är som jag när du dansar
Har aldrig träffat nån som du
Du är som jag när vi dansar
Musik non stop till slut

Jag sa upp mig för att fånga lite sol
Och jag flyttade mitt skrivbord och min stol
Till nattgaraget under vårat hus
När jag sluter mina ögon ser jag ljuset
Jag är nästan som du
Och du är som jag när du dansar
Har aldrig träffat nån som du
Du är som jag när vi dansar
Musik non stop till slut

Så det tog mig en hundradels sekund
Jag har rest tillbaks i tiden, blivit ung
Visioner i mitt huvud när du ler
Jag har hittat nånting vackert,
Vännen, ser du vad jag ser?
Jag är nästan som du

Och du är som jag när du dansar
Har aldrig träffat nån som du
Du är som jag när vi dansar
Musik non stop till slut

Och du är som jag när du dansar
Har aldrig träffat nån som du
Du är som jag när vi dansar
Musik non stop till slut - KENT ♥

Massor har skett sedan sist. Jag har blivit erbjuden en ny tjänst som jag även tackat ja till. Jag har sagt upp mig från min nuvarande tjänst och jag har även sagt upp min p-plats. Lägenheten tänker jag hyra ut i andrahand ett år även om jag tror och hoppas att jag aldrig kommer återvända till den. Mitt nya hem finns i en annan del av Sverige. I Karlstad ska jag försöka finna plats att gro nya rötter och känna mig hemma. Men ingenting är nu utan sen. Senare. Nu kör vi!

Jag vill kasta loss och lära mig slåss
Raka av mitt hår och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt
Lita på sanningen och kväva all gråt

Börja sluta tro och låta vansinnet gro
Jag vill sparka bakut och göra nåt sjukt
Släcka fyren på berget som räddade liv
och smita från smällen med sjumilakliv

Är människan ett vanedjur? Är det så att människan är fast i ett särskilt mönster och att vi efter detta mönster reagerar, agerar och utvecklas? Om det är så, vad händer då om vi tvingas lämna detta mönsters förbestämda, utmålade linjer? Faller hela vårat liv ihop då eller utvecklas vi till någon annan, någon ny?

Jag tror att förändringar är bra så länge dom sker på ens egna initiativ. Jag står inför en stor förändring. Kanske inte den största jag kommer ha i mitt liv men i alla fall en av dom större. Jag är beredd. Låt det ske.

Hur kommer det sig att människan ändras med åren? Vad är det som gör att jag som tex tidigare var en kvällsmänniska nu somnar i soffan framför en film innan klockan ens har hunnit slå om till halv tio? Visserligen oftast på en fredag då jag trots allt jobbat till halv tre, men ändå.

När jag var mindre var jag definitivt mer en kvällsmänniska än en morgonmänniska. Jag kunde utan problem hålla mig vaken till långt efter midnatt, om jag bara fick och visste att jag skulle orka med nästkommande dag. Någon gång mellan det att jag flyttade till min första egna lägenhet där jag bodde ensam, så kom detta att ändras. Jag vet inte om det berodde på att jag var ovan vid att bo själv och vaknade av minsta lilla ljud från den ganska så stora ettan eller om jag helt enkelt bytt från att vara kväll- till morgonpigg?

Sedan jag träffat Mr Right har mitt pigga morgonhumör bara accelererat. Nu vaknar jag ungefär samtidigt på helgerna, som väckarklockan ringer på vardagarna och ibland ännu tidigare. Som idag. Roligt att vakna halv sju och inse att det är försent att ens försöka somna om och det enda som går på TV:n vid den här tiden är "Fråga Doktorn" på SVT 1 och det har jag inte något som helst intresse av att se.

Fördel med hela jag-är-vaken-i-svinottan-scenariot; jag kan se en av alla filmer jag har sparade på datorn och ett par timmar innan gästerna till dagens födelesedagskalas kommer, ta en tupplur. Nackdel; jag betvivlar starkt att jag, när jag väl kommit upp i varv inför födelsedagsfirandet kommer ha ro i kroppen att ta denna tupplur.

DKNY´s goda parfym med doft av äpple fick jag, tillsammans med en summa pengar, i födelsedagspresent av mamma och pappa i födelsedagspresent. Utöver den goda parfymen har jag även fått en brunch i Karlstad med syrran och Mr Right vid tillfälle. En jättebra present från syrran :) Jag har även fått pengar av mina underbara morföräldrar.

I helgen som kommer blir det ett litet födelsedagskalas för mig och pappa som också fyllt år :)

Bild lånad från DKNY.com

Hur glad blir man inte då mobilen vibrerar till i fickan och man ser att orsaken till detta är att ens lillasyster skrivit ett meddelande med följande:

"Jag saknar dig storasyster. När kommer ni till Karlstad?
Jag vill äta lunch på stan. Har inte gjort det sedan vi gjorde det sist. Kram"

Det roliga var att jag tänkte exakt samma sak. Att jag också saknade henne. Massor!

Tur att vi sågs i lördags. Gick lite i butiker och tog en fika på Espresso house. Vi tog en varsin latte och delade på en gigantisk kaka. Satt där och pratade tills caféet stängde. Då gick vi hem till syrran och fortsatte prata tills deeet var dags för mig att åka "hem". Syskonmys. Massa mys! ♥

Det trodde ni aldrig att jag skulle säga va? Att en av dom mest kurviga och storbystade tjejerna i stan skulle kunna känna sig okvinnlig? Men så är det. I alla fall just nu.

Jag bär så lite smink som möjligt men går aldrig till jobbet utan lite mascara på ögonfransarna, jag har omålade tå- och handnaglar och saknar min kvinnlighet. En gång i veckan har jag i alla fall lovat mig själv att kosta på mig själv lite mer utvecklad sminkning och lite mer uppklädd stil och då faller detta oftast in på fredagarna.

Ett steg i rätt riktning att hitta tillbaka till tjejen/kvinnan inom mig är att jag nästa fredag då vi slutar extra tidigt (dag innan röd-dag) bokat in mig på en klassisk ansiktsbehandling och vaxning av benen. Jag gissar på att vaxningen kommer göra djävulskt ont men det är det värt för att vara hårfri på benen i upptill 6 veckor. Näst efter ansiktsbehandligen och vaxningen så kommer naglarna. Jag som alltid har haft långa och "beundransvärda" naglar har numera små självutväxta stumpar. Vissa satsar pengar på dyra märkeskläder, vissa på äckligt dyrt smink och jag kostade på mig att fixa naglarna ca var 4-6 vecka. Det tänkte jag kanske tillfälligt gå tillbaka till och nu letar jag för fullt efter en nageltjej i närområdet.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland vill livet annorlunda. Nu ikväll, alldeles nyss, såg jag ikapp två missade avsnitt av SVT´s (enligt mig bästa) serie "En andra chans". Har du inte sett den så finns det fortfarande möjlighet att se dom sju avsnitt som gått på SVT play.

Nu. Idag. Alldeles nyss. Fick jag se på studera.nu att syrran har kommit in på sin utbildning hon sökt till hösten! Dock blev det inte Karlstad utan Borås men det behöver inte vara sämre. 1 augusti måste syrran senast ha tackat ja eller nej men än är inte Karlstad kört då hon finns med i tre olika reserv grupper. Jag är så HIMLA himla h i m l a glad för syrran skull, samtidigt som det kommer kännas jätte tomt och konstigt att inte ha henne "nära inpå".

Idag går halva flyttlasset på jobbet. Fyra våningar ner i huset. Ska faktiskt bli riktigt kul att inreda ett nytt rum från scratch! I höst inreder jag och Mr Right en hel lägenhet så detta blir en bra övning :)

Ibland går allt så långsamt. Det är en miljard steg som måste tas innan slutprodukten ska bli färdig och tillgänglig för beskådning och ibland går allt så snabbt att man inte ens hinner säga... makaronipudding?

Den här veckan har allt gått i en rasande fart. I tisdags var jag på anställningsintervju och redan igår fick jag beskedet att jobbet var mitt om jag ville ha det - om jag ville? KLART jag ville! Jag nästan hoppade och studsade av lycka då jag fick beskedet. Tänk att lilla jag lyckades peta bort nästan 100 personer för att få jobbet. Det är jag ganska stolt över, även om jag i vanlig ordning har bland annat syrran och min nuvarande kollega L att tacka för mycket! Utan deras förslag och påtryckning hade jag nog inte sökt tjänsten - eller för den delen fått den.

Idag skrev jag min uppsägning. Kändes lite tråkigt och tungt då jag kommer sakna kollegorna, fast då jag blir kvar i samma hus, bara fem våningar ner, så kommer jag säkert stöta på dom då och då. Så vad får jag då fem våningar ner? Lite sämre utsikt (antar jag?) men mer Anna-anpassade arbetsuppgifter. Dom arbetsuppgifter jag har idag älskar jag men jag känner att jag skulle kunna göra mer och det ska jag nu få göra, i augusti, då jag utvilad kommer tillbaka till det nya jobbet och får visa vad jag verkligen går för! :)

17 juli är officiellt min första arbetsdag på våning fem men eftersom jag har semester då så börjar jag där den 15 augusti! :)

 

B frågade om jag var nervös då vi sågs utanför möteslokalen nu i eftermiddag. "Nervös?" frågade jag. Inte då. Och sanningen är den att jag inte hann bli det eller också hade jag inte förstånd att förstå att jag borde ha varit det? :)

Mina intryck var i alla fall bättre än bäst. Hela mötet var strukturerat, väl förberett och upplagt på ett sätt som passade mig mer än väl, sen hur det hela visar sig falla ut är ju en helt annan femma. Men med en stor skopa is i magen håller jag alla mina tummar och tår och inväntar snällt "slutet av veckan". För då mina vänner har jag förhoppningsvis fått ett besked!

Borde jag vara nervös? Borde jag fundera hur det kommer bli? Vilka frågor som kommer ställas och om mitt motiv kommer ifrågasättas? Kanske borde jag det, men jag gör det inte.

Jag känner mig lugn. Filbunkes-lugn och det kan nog inget ändra på. Jag tror att det går som det går och att det blir som det blir. Visst, jag kan göra lite för att påverka det, kanske lägga på charmen, men mer än att visa dom vem jag är och vad jag kan och står för, kan jag inte göra.

Det kommer säkert gå bra. Jag är beredd nu och alla håller tummarna.

Det är lite för många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Trots att jag är trött så kan jag inte sova. Jag skyller på något simpelt, som på ljuset. Att det är ljust när jag vaknar och att det är ljust då jag kryper ner i sängen för att sova. Jag skyller på att inte Mr Right är här, att han inte sover vid min sida och att sängen känns ensam och tom utan honom. För så är det. Människan är av vaneslag. Vi vänjer in oss vid vanor och då dom försvinner, tas ifrån oss, som Ozzy, så blir vi otillfredställda och känner en tomhet.

Innan Mr Right kom in i mitt liv så fanns Ozzy i det. Vi delade ibland sovplats. Ozzy smög upp under i sängen under natten då låg och sov och kröp tätt tätt intill. Låg och nosade på mig som bara en Ozzy-katt kan. Det var tider det. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mitt fel att jag blev tvungen att göra mig av med dom tre bröderna och tyvärr är enbart en, Smeagol, nu vid liv. 

Önskar innerligt att Mr Right var här nu, höll om mig och lät mig somna in till slaget av hans hjärta.

Visste ni att jag har världens bästa syster? Om inte så vet ni det nu!

Även om vi inte är särskilt lika utseendemässigt (folk brukar tro att vi är vänner, inte syskon) så har vi så himla kul ihop. Två år skiljer det mellan oss och jag skulle nog vilja påstå att det är ganska idealiskt eftersom det gör och gjort att vi kunnat ha glädje av varandra under hela våran uppväxt. Vi har ärvt kläder och leksaker av varandra i viss mån och vi har aldrig behövt kännas oss ensamma.

Jag minns stunderna då vi gick i lågstadiet och hade en "dagmamma" att gå till efter att skolan var slut. Jag minns fredagarna, då vi på väg hem från dagmamman då mörkret började falla turades om att gå fram respektive baklänges bara för att "ingen och inget läskligt" skulle komma och ta oss.

Jag minns en gång då jag kände på mig att något hade hänt syrran och sprang över skolgården (fortfarande lågstadiet) för att mycket riktigt se att syrran ramlat och slagit sig. Minns hur vi knasiga som vi var hällde sand i varandras hår bara för att det var skönt att sitta och pilla bort det ur varandras hårbotten. Jag minns hur vi lekte med våran äldre yngre kusin, hur det då vi var mindre var en kamp om vem som fick vara mest med min syster och hur vi med ökad ålder bara fått bättre och bättre kontakt, alla tre. 

Jag minns den ofantligt roliga systerresan som vi gjorde till Cypern. Jag minns hur vi höll hand då planet skulle lyfta och landa bara för att syrran är flygrädd och får hemska lock i öronen. Jag minns och kommer alltid vara evigt tacksam att syrran fixade mig det jobb jag har idag. Utan hennes förtjänst är det inte säkert att jag skulle vara här, på den här arbetsplatsen idag.

Jag är varje dag tacksam över att få promenadsällskap till och från jobbet. Det har gjort många jobbiga snöiga, regniga och blåsiga dagar lättare och roligare. Jag är även evigt tacksam för att hon, världens bästa syster, peppat mig att komma igång med träningen igen. Utan hennes energi, hennes driv och hennes pushning tror jag inte jag hade tyckt det var lika roligt.

Tack mamma och pappa för att ni gav mig en sådan fin och underbar syster och tack syrran för att du finns! ♥

När man minst anar det slår det till. Det okända, främmande och ibland skrämmande. Ibland kommer det smygande, ibland krypande och ibland kommer det farande med en väldans fart. Oavsett vad så kommer det. Det handlar bara om det kommer förr eller senare.

För min del kom det igår. Som ett brev på posten. Tur jag har världens bästa och finaste fästman. Tur att han är som en klippa till havs. Stilla, bastant och säker, trots att det ibland stormar runt honom. Den här gången är stormen jag, i alla fall sedan igår. Det känns som jag just nu upplever min andra känslotornado, hittills i mitt liv. Ena sekunden känner jag mig okej, för att i nästa låta alla tankar och känslor ta överhand. Jag grät en skvätt igår och hade det inte varit för Mr Right så tror jag inte att jag skulle fått sova dom timmar som jag ändå lyckades sova något sådär bra. 

Tack Mr Right, älskling, för att du alltid är så underbar och okomplicerad. För att du vänder tårar till skratt och för att du finns vid min sida, om inte alltid rent fysiskt så bara ett telefonsamtal bort. Utan dig vore jag halv ♥

Puss 

Ett år har passerat sedan jag körde min lilla orange pratglada spillevink till Örebro och vilken hjärtskärande bilresa det var sen. Ozzy jamade sig hes i sin transportbur, i baksätet på BMWn men jag bara fortsatte köra för att jag visste att det inte fanns något annat hållbart alternativ med så mycket tid hemifrån. Det var varken rätt mot honom eller mot mig själv. Så fick han, min älskade lilla katt ett nytt hem (och en katt-flickvän på köpet) i Örebro och jag grät floder på vägen hem och ännu mer då jag öppnade lägenhetsdörren hemma och inte längre tre katter kom emot mig.

Ett år har passerat och jag kan nu erkänna att det inte går många dagar utan att jag tänker på katterna. Alla tre. Och jag saknar stundvis ihjäl mig efter dom och särskilt efter Ozzy. Det sällskapet som dom gav. Den glädjen och dom skratten jag fick. Det dom förstod, som inte ens människor ibland uppfattar. Helt makalöst.

Värst är saknaden efter dom då inte Mr Right är hos mig, för då är lägenheten helt tom och tyst och ovälkommande. Men ingen katt. Inte heller någon hund. Stå emot viljan. Stå emot suget. Stå emot ensamheten. Fyra nätter i veckan får jag klara mig själv. På den femte dagen kommer Mr Right och det mina vänner är just so Right!

Träffade som sagt var Susanna igår vid Mosebacketorg och hon såg som vanligt sådär oförskämt fräsch ut ;)

Vi började kvällen i "fel ordning" och gick först in på Södra teatern och upp till vårat stammisställe Södra baren där jag fick mig en smärre chock. För vem stod och jobbade i baren om inte Maria. Jag vet faktiskt inte vem som blev mest ställd, hon eller jag, men då Susanna inte visste vem hon var (förän i efterhand) och pratade på som vanligt så tänkte jag att det var lika bra att köra på samma sätt. Och varför skulle jag inte? Jag har aldrig gjort något fel och dessutom visar bara mitt beteende ännu mer hur rätt jag har.

Beställde i alla fall ett glas rosé och då sa Maria något i stil med "Det tror jag inte vi har..." varpå jag sa något i stil med "Men visst har ni väl någon flaska rosé, Maria?" med betoning på Maria. Då såg hon aningens generad ut samtidigt som hon mycket riktigt plockade fram en flaska och hällde upp ett glas åt mig. Samtidigt ute på Södra barens balkong höll dom på att sopa upp lite sågdamm som blivit efter en mindre byggnadtion varpå Susanna och jag frågade om vi fick gå ut och sätta oss på balkongen (det var ju därför vi gått dit). Maria sa att det var okej om vi stod ut med att dom sopade upp sågspånet under tiden, vilket det självklart var.

Eftersom jag både höll i min handväska och i glaset rosé så hjälpte Maria oss att öppna dörren och på vägen ut frågade jag så avslappnat jag bara kunde (fast jag tyckte att hela luften var spänd) "Är allt bra med dig annars Maria?" varpå hon pliktskyldigt frågade tillbaka "Jodå allt är bra, är allt bra med dig?". BARA BRA. Allt är så himla bra! Där och då fick jag min revansch! För även om jag inte såg oförskämt bra ut. Och även om jag inte tagit ut någon hämnd (och varför skulle jag? Varför skulle jag sjunka till samma låga nivå? ALDRIG!), så har jag kommit så mycket längre än henne och vetskapen om det, känns det som att jag kan leva länge på! :)

Tur att jag har världens bästa familj. Tur att jag har en pojkvän i Karlstad. Tur att han är världens bästa pojkvän. Tur att svärföräldrarna är så underbara. Tur att jag har ett av världens bästa jobb. Tur att jag styr min egna tid och bestämmer över mig själv och tur att livet leker som aldrig förr!

Har ni samma tur som jag? Jag hoppas det! :)

Någon mer än jag som tänker se TV4´s satsning "Fyra bröllop"? Programmet handlar helt enkelt om fyra brudar som går på varandras bröllop och poängsätter det. Vinnaren får en trevlig resa till något underbart ställe.

Första gången jag hörde trailern för programmet så tänkte jag direkt "Är inte det här lite som "Halv åtta hos mig", fast med temat bröllop?". Kanske är det de och inte mig emot! Vem vet, kanske finner man lite inspiration till sitt egna drömbröllop och på tal om drömbröllop och mitt (vårat) egna så känner jag att det är ett par saker jag måste förtydliga.

1) Jag och Mr Right ska gifta oss men inte förän vi bor ihop. Det är jobbigt nog (av saknad) att ha sin fästman nästan 30 mil bort, att ha sin make 30 mil bort vägrar jag helt enkelt! Det är därför ni inte får se en massa planer kring vårat egna bröllop och utskick av inbjudningskort, bokning av kyrka/festlokal/frisör/sminkös/eller vad det nu kan vara som man måste boka.

2) Bara för att jag visar upp klänningar i 20 000 kronors klassen innebär inte det att jag själv vill bära en sådan klänning på "den stora dagen". Inte heller att jag vill ha ett stort, påkostat bröllop. Jag är realist och inser mina (våra) begränsningar och min dröm vore att få ha bröllopsmottagningen och festen hos tex. hemma svärföräldrarna med utsikt över Klarälven.

3) Jag är ingen expert på bröllop, inte heller på planering av ett. Jag har ingen som helst aning om hur det är att vara gift, eller vägen dit, men jag skriver denna blogg för att mina nära och ack så kära, men även andra läsare, ska få tips och inspiration till sitt bröllop. Men bloggen handlar i första hand om mig (egoistiskt va?) och min vardag. Vad jag gör, vad jag tycker om och vad jag tycker om saker i största allmänhet.

4) Det vore kul att veta vilka det är som läser min blogg och gillar ni något, har ni en annan åsikt än mig eller en åsikt överhuvudtaget om något, så kommentera gärna mina inlägg. Det tycker jag bara gör bloggen mer levande :)

Som sista sak vill jag bara säga att jag tycker det är kul att jag har så många läsare som jag har och jag hoppas att ni får en underbar helg och en trevlig påsk! :)

VAA - Vård av Anna.

Vem hade kunnat tro att då jag vaknade imorse så skulle jag bli tvungen att ca 1,5 timme senare slänga iväg ett sms till kollegan och be honom sätta en notis om SJUK på mitt veckoschema? Jag som kände mig så bra då jag vaknade. Besvikelsen är därför stor på min kropp som inte är ett dugg samspelt med mig, jag som sa att jag inte skulle ha en enda sjukdag på ett år missade det med... en månad (räknat från mitt första anställningsdatum på jobbet, jag gjorde praktik där från och med mars så tekniskt sett har jag varit där i över ett år).

Tacka vet jag mamma och att hon bor nära mig. För hon kunde på mindre än en timme efter att jag i form av "kvinna i nöd" ringt till henne, komma förbi med hjälpande medicin och jag känner mig redan på bättringsvägen! Det finns hopp om liv och framför allt hopp om att jag om ca en timme, ska kunna sätta mig i bilen med Mr Right och åka till Karlstad :)

Idag fick jag höra något jag inte trodde var möjligt. Jag är tydligen för överambitiös och detta är inte bra. Va?

Vänta lite nu. Överambitiös? Är det ens möjligt? Är det inte bra om man är a m b i t i ö s ? Om man vill framåt och kämpar för ett mål, för att nå det målet? Tydligen inte. En viss person tror att jag kommer ta vatten över mitt huvud trots att det är personen ifråga själv som gång på gång skvätter detta vatten på mig. Detta är i mina öron ett mycket märkligt resonemang.

Och varför vill jag då vara ambitiös? Varför vill jag då ta på mig mer? Jo svaret är enkelt. Jag vill det för att hjälpa en annan människa som på sätt och vis är i "nöd". Jag är en sådan person som inte klarar av då jag ser att andra människor far illa eller mår dåligt. DÅ vill jag hjälpa till och denna gång har motparten bett mig om hjälp och jag har tackat ja till att få hjälpa. Men tydligen är detta något dåligt och detta är tydligen något fel som måste ses över.

Tur att jag har lärt mig att man inte ska lyssna på dåliga resonemang och ännu mera tur att jag har bra människor runt omkring mig som säger åt mig att inte göra det!