Löjligt?

Det är löjligt hur mycket man kan sakna en annan människa. Hur mycket jag kan sakna en annan människa. Sakna min Mr Right!

Mr Right och jag har smsat till och från sedan vi (jag, syrran och syrrans kompis) lämnade Karlstad igår vid 12 och ändå kan jag inte få nog av hans sms. Så fort mobilen piper till så hoppas jag att det ska vara från honom och är det de så får jag ett löjligt lyckligt leende på läpparna. Jag är inte sms-beroende men helt klart Mr Right beroende! Är det bra? Är det löjligt? Eller kanske rent av överdrivet? I juli/augusti har jag och Mr Right varit ett par i 2 år och fortfarande känner jag mig nykär och fortfarande saknar jag honom så fort han går ut genom ytterdörren.

Att vara ifrån varandra så här länge blir ingen prövning för jag vet att vi kommer att klara det galant! Men som syrran sa, så här länge kommer vi förmodligen aldrig mer vara ifrån varandra. Ska jag försöka njuta av saknaden? Kan man det? Kan jag det?

Vi får väl se. Just nu längtar jag bara tills nästa gång vi ses...