VAA.
Vem hade kunnat tro att då jag vaknade imorse så skulle jag bli tvungen att ca 1,5 timme senare slänga iväg ett sms till kollegan och be honom sätta en notis om SJUK på mitt veckoschema? Jag som kände mig så bra då jag vaknade. Besvikelsen är därför stor på min kropp som inte är ett dugg samspelt med mig, jag som sa att jag inte skulle ha en enda sjukdag på ett år missade det med... en månad (räknat från mitt första anställningsdatum på jobbet, jag gjorde praktik där från och med mars så tekniskt sett har jag varit där i över ett år).
Tacka vet jag mamma och att hon bor nära mig. För hon kunde på mindre än en timme efter att jag i form av "kvinna i nöd" ringt till henne, komma förbi med hjälpande medicin och jag känner mig redan på bättringsvägen! Det finns hopp om liv och framför allt hopp om att jag om ca en timme, ska kunna sätta mig i bilen med Mr Right och åka till Karlstad :)