En kamp mot klockan...

Igår vet jag inte när vi vaknade, förmodligen bra mycket senare än jag normalt gör på en söndag och idag steg jag inte upp förän tio över tio. Vet inte vad som hänt med mig, jag som i normala fall brukar kliva upp typ sju eller senast halv åtta, på helgen. Jag vill absolut inte klaga, snarare tvärtom. Jag tror Mr Right var tacksam över att även jag fann ro att sova ut. Att även jag var rejält trött och drog mig lite extra i sängen.

Men imorgon måste jag ju upp. Imorgon har jag ju en tid att passa, eller i alla fall nästan. Jag har hittills ställt klockans alarm men än är jag pigg. Lite för pigg för mitt eget bästa, eller i alla fall för min nattsömns bästa.

Helgens hetta har satt sina avtryck. Jag som vattnade blommorna kvällen innan jag åkte (jag brukar ta det för vana att vattna blommorna samma helg som jag ger mig av mot Karlstad för att vara på den säkra sidan att alla blommor/växter mår så bra som möjligt) möttes idag av två hängiga växter och en orkidé som slagit ut. Trevligt men mina gröna, inte så tjockbladiga växter behöver sig nog lite vatten innan jag går och lägger mig. Dessutom är det kvavt i lägenheten, 26 grader lyser från klockans laserprojiecering och jag kan inte öppna fönstret (pga allt pollen utanför). Suck!

Ska vi slå vad om att jag inte somnar innan midnatt? Kanske lika bra om jag ska ställa om mig.