Att göra syrran stolt!
Igår var tredje dagen i rad som jag besökte gymmet tillsammans med syrran. I söndags var även mamma med. Det är bra att ha en träningskompis, någon som sporrar en när man tror att orken är slut. Någon som säger "Kom igen nu! You can do it!". Det gjorde syrran igår.
Vi kom till gymmet ca kvart i fem och jag började med 10 minuter på trappmaskinen. 10 minuter kan tyckas som ingenting, men igår ökade jag hastigheten vilket innebär att jag måste gå fortare för att inte trappstegen ska sjunka ner och göra stegen för långa. Då 10 minuter gått kände jag mig rejält uppvärmd och till och med lite svettig och fortsatte till löpbandet där jag körde intervallträning. 300 meter i 6,2 km/h och 300 meter i 7 km/h och så fortsatte jag i 20 minuter. Efter 20 minuter började orken svika en aning och jag kände mig både torr i halsen och anade svid. Jag hann bara tänka "Ingen förkylning nu" och sänka hastigheten till 6 km/h innan syrran som gick på bandet bredvid lutade sig över och höjde upp min hastighet till 7 km/h igen.
Det är precis sådan sporrning, sådant pepp som jag behöver då allt känns tungt och det tar emot.
Efter en halvtimme på löpbandet så gick vi in till lilla styrketräningsrummet där vi fortsatte med armar och mage. Det kändes att magen fått sig en omgång dagen innan - underbar känsla! Vid 18-tiden gick vi ner till spinningsalen och ställde in cyklarna och kvart över drog 45 minuter spinning igång. Jag ökade i motstånd i samtliga låtar och har aldrig svettats och flåsat så mycket som igår :)
På vägen hem från gymmet sa syrran att hon var stolt över mig, att jag äntligen börjar visa dom rätta takterna. Det är ord som verkligen värmer och som peppar mig om möjligt ännu mer :) Märkligt nog kändes promenaden och framför allt uppförsbacken hem inte lika jobbig som den brukar. Jag antar att den var ett lätt motstånd i jämförelse med vad jag hade på spinningen.
Imorse vaknade jag öm i både mage, armar och ben - ä n t l i g e n börjar träningen ge något. Äntligen ser och framför allt märker jag resultat. NU börjar det bli kul att träna igen!
Vi kom till gymmet ca kvart i fem och jag började med 10 minuter på trappmaskinen. 10 minuter kan tyckas som ingenting, men igår ökade jag hastigheten vilket innebär att jag måste gå fortare för att inte trappstegen ska sjunka ner och göra stegen för långa. Då 10 minuter gått kände jag mig rejält uppvärmd och till och med lite svettig och fortsatte till löpbandet där jag körde intervallträning. 300 meter i 6,2 km/h och 300 meter i 7 km/h och så fortsatte jag i 20 minuter. Efter 20 minuter började orken svika en aning och jag kände mig både torr i halsen och anade svid. Jag hann bara tänka "Ingen förkylning nu" och sänka hastigheten till 6 km/h innan syrran som gick på bandet bredvid lutade sig över och höjde upp min hastighet till 7 km/h igen.
Det är precis sådan sporrning, sådant pepp som jag behöver då allt känns tungt och det tar emot.
Efter en halvtimme på löpbandet så gick vi in till lilla styrketräningsrummet där vi fortsatte med armar och mage. Det kändes att magen fått sig en omgång dagen innan - underbar känsla! Vid 18-tiden gick vi ner till spinningsalen och ställde in cyklarna och kvart över drog 45 minuter spinning igång. Jag ökade i motstånd i samtliga låtar och har aldrig svettats och flåsat så mycket som igår :)
På vägen hem från gymmet sa syrran att hon var stolt över mig, att jag äntligen börjar visa dom rätta takterna. Det är ord som verkligen värmer och som peppar mig om möjligt ännu mer :) Märkligt nog kändes promenaden och framför allt uppförsbacken hem inte lika jobbig som den brukar. Jag antar att den var ett lätt motstånd i jämförelse med vad jag hade på spinningen.
Imorse vaknade jag öm i både mage, armar och ben - ä n t l i g e n börjar träningen ge något. Äntligen ser och framför allt märker jag resultat. NU börjar det bli kul att träna igen!
2 kommentarer
2 kommentarer
Skriv en kommentar