Glåpord.
Jag undrar vad som får människan att vilja trycka ner en annan människa. Som får människan att ge sig på en annan människa, i detta fall, med ord. Att inte bara förnedra utan även såra. Handlar det om att man själv har så dålig självkänsla att man måste trycka ner någon annan för att själv kunna må bra? Att man måste se någon annan människa ta åt sig och må dåligt, för att själv känna sig bra, om inte bättre? Eller är det så att man själv har brister som man är missnöjd med och då vill bli av med den känslan genom att häckla någon annan för precis samma sak? Vad är det egentligen som driver en människa till detta?
Jag anser mig inte vara en särskilt känslig person. Visst jag klarar inte hur många törnar som helst, men i det stora hela tycker jag att jag står upp för min åsikt och för min rätt som individ, som person. Men i lördags, i Motala, blev jag dock lite överrumplad och... chockad. Jag fann inte ord att säga något då, men nu vill jag ha min revansch.
Eftersom jag inte tycker att man ska sjunka till samma låga nivå som den som gjort eller sagt något fel, så tänker jag inte ange namn utan mer återspegla händelsen och ge min syn av det hela. Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte ens säker på att personen ifråga var eller rättare sagt är, medveten om sitt agerande och vad det fick för konsekvenser.
Det som skedde någon gång under lördagkvällen var att en person sa något i stil med "Nämen Anna vad är det där?" och pekade på mina överarmar som för att påpeka högt inför alla att mina överarmar var slappa, rent av gäddhängiga. Jag är väl medveten om att mina överarmar är långt ifrån så fasta som jag önskar att dom vore, men om man nu måste ha någon åsikt om mina överarmar, så behöver man väl inte säga delge alla andra den åsikten högt? Då kanske det är något man bör hålla för sig själv?
Orden sårade inte mycket, men dom kändes totalt onödiga och jag förstår egentligen inte syftet med påståendet eftersom det inte kom någon fortsättning. Jag hade nog väntat mig någon form av fortsättning på meningen, så som "Visst du har lite slappa överarmar men har du testat att..." eller "Den här övningen är extra bra för att strama åt överarmarna". Men ingenting kom och kvällen fortsatte som att ingenting hänt, men i mitt huvud växte djävulshornen ut. Nu SKA "gäddhänget" bort! Nu ska jag få min revansch i form av super fasta armar!
Jag är oerhört tacksam som både har syrran och mamma som träningssällskap, det gör passen så mycket roligare!
Bild lånad från Google.se
Jag anser mig inte vara en särskilt känslig person. Visst jag klarar inte hur många törnar som helst, men i det stora hela tycker jag att jag står upp för min åsikt och för min rätt som individ, som person. Men i lördags, i Motala, blev jag dock lite överrumplad och... chockad. Jag fann inte ord att säga något då, men nu vill jag ha min revansch.
Eftersom jag inte tycker att man ska sjunka till samma låga nivå som den som gjort eller sagt något fel, så tänker jag inte ange namn utan mer återspegla händelsen och ge min syn av det hela. Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte ens säker på att personen ifråga var eller rättare sagt är, medveten om sitt agerande och vad det fick för konsekvenser.
Det som skedde någon gång under lördagkvällen var att en person sa något i stil med "Nämen Anna vad är det där?" och pekade på mina överarmar som för att påpeka högt inför alla att mina överarmar var slappa, rent av gäddhängiga. Jag är väl medveten om att mina överarmar är långt ifrån så fasta som jag önskar att dom vore, men om man nu måste ha någon åsikt om mina överarmar, så behöver man väl inte säga delge alla andra den åsikten högt? Då kanske det är något man bör hålla för sig själv?
Orden sårade inte mycket, men dom kändes totalt onödiga och jag förstår egentligen inte syftet med påståendet eftersom det inte kom någon fortsättning. Jag hade nog väntat mig någon form av fortsättning på meningen, så som "Visst du har lite slappa överarmar men har du testat att..." eller "Den här övningen är extra bra för att strama åt överarmarna". Men ingenting kom och kvällen fortsatte som att ingenting hänt, men i mitt huvud växte djävulshornen ut. Nu SKA "gäddhänget" bort! Nu ska jag få min revansch i form av super fasta armar!
Jag är oerhört tacksam som både har syrran och mamma som träningssällskap, det gör passen så mycket roligare!
Bild lånad från Google.se