Jag saknar ihjäl mig.

Ett år har passerat sedan jag körde min lilla orange pratglada spillevink till Örebro och vilken hjärtskärande bilresa det var sen. Ozzy jamade sig hes i sin transportbur, i baksätet på BMWn men jag bara fortsatte köra för att jag visste att det inte fanns något annat hållbart alternativ med så mycket tid hemifrån. Det var varken rätt mot honom eller mot mig själv. Så fick han, min älskade lilla katt ett nytt hem (och en katt-flickvän på köpet) i Örebro och jag grät floder på vägen hem och ännu mer då jag öppnade lägenhetsdörren hemma och inte längre tre katter kom emot mig.

Ett år har passerat och jag kan nu erkänna att det inte går många dagar utan att jag tänker på katterna. Alla tre. Och jag saknar stundvis ihjäl mig efter dom och särskilt efter Ozzy. Det sällskapet som dom gav. Den glädjen och dom skratten jag fick. Det dom förstod, som inte ens människor ibland uppfattar. Helt makalöst.

Värst är saknaden efter dom då inte Mr Right är hos mig, för då är lägenheten helt tom och tyst och ovälkommande. Men ingen katt. Inte heller någon hund. Stå emot viljan. Stå emot suget. Stå emot ensamheten. Fyra nätter i veckan får jag klara mig själv. På den femte dagen kommer Mr Right och det mina vänner är just so Right!