Ljust.

Det är lite för många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Trots att jag är trött så kan jag inte sova. Jag skyller på något simpelt, som på ljuset. Att det är ljust när jag vaknar och att det är ljust då jag kryper ner i sängen för att sova. Jag skyller på att inte Mr Right är här, att han inte sover vid min sida och att sängen känns ensam och tom utan honom. För så är det. Människan är av vaneslag. Vi vänjer in oss vid vanor och då dom försvinner, tas ifrån oss, som Ozzy, så blir vi otillfredställda och känner en tomhet.

Innan Mr Right kom in i mitt liv så fanns Ozzy i det. Vi delade ibland sovplats. Ozzy smög upp under i sängen under natten då låg och sov och kröp tätt tätt intill. Låg och nosade på mig som bara en Ozzy-katt kan. Det var tider det. Hur jag än vänder och vrider på det så är det mitt fel att jag blev tvungen att göra mig av med dom tre bröderna och tyvärr är enbart en, Smeagol, nu vid liv. 

Önskar innerligt att Mr Right var här nu, höll om mig och lät mig somna in till slaget av hans hjärta.