Ett j*vla anamma.
Imorse innan natten ens blivit till dag, åkte Mr Right på kurs. Ledarskaps utbildning i Roslagen. Lyxigt, nyttigt och så värt Mr Right. Själv sov jag tills väckarklockan ringde vid kvart i sju och då gick jag efter en stund motvilligt upp. Det tog tid att lämna sängen, att ta mig till duschen och att där inse att jag inte bara hade migrän-liknande huvudvärk utan även var rejält täppt i näsa och svalj.
När duschen var avklarad och jag var klädd så var det dags att ta bussen (för ovanlighetens skull) ner till det lokala centrumet där jag bytte till pendeltåg Årstaberg. Förmiddagen tillbringades med nöd och näppe vid Globen och jag försökte som bäst bli av med huvudvärken, illamåendet och känslan av att något är på gång att bryta ut i kroppen. Jag klarade förmiddagens möte men fick inte i mig någon lunch förrän jag var tillbaka på jobbet vid halv två tiden.
På jobbet kändes allt en smula bättre. Kanske för att jag känneer mig hemma där, på jobbet, och för att jag där har tillgång till både huvudvärkstabletter, massa frukt (C-vitamin boost!) och vatten/té.
När jag framåt sista timmarna på jobbet började känna en hjälplöshets-dipp så var jag tvungen att maila mamma för att få en pushning i rätt riktning. Det gick så där. Jag berättade läget, hur jag kände mig och ville höra hennes åsikt angående hurvida det var bra att träna eller om jag istället skulle gå hem och lägga mig. Kroppen skrek "Gå hem och lägg dig!" men hjärnan och hjärtat sa något helt annat. Mamma sa att jag själv fick bestämma vilket är farligt då man känner sig hjälplös.
Behöver jag ens säga att jag för ganska exakt en timme sedan kom hem från gymmet efter 60 minuters spinning? ;)
När duschen var avklarad och jag var klädd så var det dags att ta bussen (för ovanlighetens skull) ner till det lokala centrumet där jag bytte till pendeltåg Årstaberg. Förmiddagen tillbringades med nöd och näppe vid Globen och jag försökte som bäst bli av med huvudvärken, illamåendet och känslan av att något är på gång att bryta ut i kroppen. Jag klarade förmiddagens möte men fick inte i mig någon lunch förrän jag var tillbaka på jobbet vid halv två tiden.
På jobbet kändes allt en smula bättre. Kanske för att jag känneer mig hemma där, på jobbet, och för att jag där har tillgång till både huvudvärkstabletter, massa frukt (C-vitamin boost!) och vatten/té.
När jag framåt sista timmarna på jobbet började känna en hjälplöshets-dipp så var jag tvungen att maila mamma för att få en pushning i rätt riktning. Det gick så där. Jag berättade läget, hur jag kände mig och ville höra hennes åsikt angående hurvida det var bra att träna eller om jag istället skulle gå hem och lägga mig. Kroppen skrek "Gå hem och lägg dig!" men hjärnan och hjärtat sa något helt annat. Mamma sa att jag själv fick bestämma vilket är farligt då man känner sig hjälplös.
Behöver jag ens säga att jag för ganska exakt en timme sedan kom hem från gymmet efter 60 minuters spinning? ;)