Man (jag) vänjer mig.

Det är märkligt hur snabbt människan vänjs in i beroenden. Jag är nog lite mobilberoende. Det kan jag erkänna.

 

Mobilberoende som i att jag aldrig skulle bege mig någonstans utan min mobil vid min sida. Jag kan (knappt) inte begripa hur människor förr i tiden kunde åka in till stan och ses. HUR hittade dom då varandra? Nu bestämmer man ett par dagar innan att man ska ses, sen när dagen närmar sig smsar man varandra på förmiddagen (om man ska ses på eftermiddagen/kvällen) för att något sånär bestämma en plats och en tid. Sen när man väl är på väg för att ses, ja då bekräftar man att man är på väg och vilken tid man kommer befinna sig där man bestämt. Om om man vill, kan man byta mötplats.

 

Är du utan mobil, som jag är nu (FEL FEL FEL, jag är inte utan mobil, jag är utan SIM-kort) så blir allt så mycket svårare. Eller också blir det en helt annan utmaning? I veckan som kommer har jag bestämt att jag någon dag ska försöka träffa Robban efter jobbet. Om inte ett SIM-kort hinner komma till mig innan dess förutsätter hela träffen att vi hörs på typ Facebook(?) eller msn (vem använder msn nu för tiden?) ett par dagar innan själva dagen då vi ska ses, att vi där och då bestämmer en plats och en exakt tid och att det då dagen vi ska ses väl faller in inte sker några som helst ändringar i planerna, för då får jag inte veta om dessa. Så SL m å s t e komma i tid, Robban får inte gå och snubbla på någon kullersten på vägen och jag får inte ha ställt mig på fel "uppgång" från tex Tunnelbanan. Massa saker skulle kunna ske som skulle innebära katastrof för en träff.

 

Kommer inget nytt SIM-kort innan onsdag ska jag börja ge mig av ut på en Blocket.se jakt efter personsökare, för någon gammal läkare måste väl ha en till salu? :)