Det börjar kännas att man (jag) lever!
Igår efter spinningen kunde jag bara ana hur det skulle kännas idag då jag vaknade och faktum är att imorse gjorde det inte så ont i benen som jag hade trott. Trots detta fegade jag och bestämde mig för att unna mig en busstur ner till jobbet och eftersom jag inte har någon som helst aning om när bussarna går så stod jag redan 07:30 vid busshållplatsen för att konstatera att bussen inte skulle komma förrän om 5 minuter.
5 minuter vid en busshållplats är för mig dötid och så ont gjorde inte benen så jag bestämde mig för att gå. Halvvägs till jobbet blev jag omkörd av bussen men kände ändå att jag fattat helt rätt beslut. Både motion och att jag sparade pengarna till något roligare!
Väl framme på jobbet gjorde det fortfarande inte jätteont i kroppen men när förmiddagsfikat kom vid 09:45, ja då började stelheten komma och stel är just vad jag känner mig. Stel och otymplig på något märkligt sätt. Jag börjar nu ana hur jag kommer må imorgon och kanske håller träningsvärken(?) i sig även i övermorgon.
Det är en skön obekväm känsla som jag lärt mig att älska :)
5 minuter vid en busshållplats är för mig dötid och så ont gjorde inte benen så jag bestämde mig för att gå. Halvvägs till jobbet blev jag omkörd av bussen men kände ändå att jag fattat helt rätt beslut. Både motion och att jag sparade pengarna till något roligare!
Väl framme på jobbet gjorde det fortfarande inte jätteont i kroppen men när förmiddagsfikat kom vid 09:45, ja då började stelheten komma och stel är just vad jag känner mig. Stel och otymplig på något märkligt sätt. Jag börjar nu ana hur jag kommer må imorgon och kanske håller träningsvärken(?) i sig även i övermorgon.
Det är en skön obekväm känsla som jag lärt mig att älska :)