Ett år har passerat sedan jag körde min lilla orange pratglada spillevink till Örebro och vilken hjärtskärande bilresa det var sen. Ozzy jamade sig hes i sin transportbur, i baksätet på BMWn men jag bara fortsatte köra för att jag visste att det inte fanns något annat hållbart alternativ med så mycket tid hemifrån. Det var varken rätt mot honom eller mot mig själv. Så fick han, min älskade lilla katt ett nytt hem (och en katt-flickvän på köpet) i Örebro och jag grät floder på vägen hem och ännu mer då jag öppnade lägenhetsdörren hemma och inte längre tre katter kom emot mig.

Ett år har passerat och jag kan nu erkänna att det inte går många dagar utan att jag tänker på katterna. Alla tre. Och jag saknar stundvis ihjäl mig efter dom och särskilt efter Ozzy. Det sällskapet som dom gav. Den glädjen och dom skratten jag fick. Det dom förstod, som inte ens människor ibland uppfattar. Helt makalöst.

Värst är saknaden efter dom då inte Mr Right är hos mig, för då är lägenheten helt tom och tyst och ovälkommande. Men ingen katt. Inte heller någon hund. Stå emot viljan. Stå emot suget. Stå emot ensamheten. Fyra nätter i veckan får jag klara mig själv. På den femte dagen kommer Mr Right och det mina vänner är just so Right!

Träffade som sagt var Susanna igår vid Mosebacketorg och hon såg som vanligt sådär oförskämt fräsch ut ;)

Vi började kvällen i "fel ordning" och gick först in på Södra teatern och upp till vårat stammisställe Södra baren där jag fick mig en smärre chock. För vem stod och jobbade i baren om inte Maria. Jag vet faktiskt inte vem som blev mest ställd, hon eller jag, men då Susanna inte visste vem hon var (förän i efterhand) och pratade på som vanligt så tänkte jag att det var lika bra att köra på samma sätt. Och varför skulle jag inte? Jag har aldrig gjort något fel och dessutom visar bara mitt beteende ännu mer hur rätt jag har.

Beställde i alla fall ett glas rosé och då sa Maria något i stil med "Det tror jag inte vi har..." varpå jag sa något i stil med "Men visst har ni väl någon flaska rosé, Maria?" med betoning på Maria. Då såg hon aningens generad ut samtidigt som hon mycket riktigt plockade fram en flaska och hällde upp ett glas åt mig. Samtidigt ute på Södra barens balkong höll dom på att sopa upp lite sågdamm som blivit efter en mindre byggnadtion varpå Susanna och jag frågade om vi fick gå ut och sätta oss på balkongen (det var ju därför vi gått dit). Maria sa att det var okej om vi stod ut med att dom sopade upp sågspånet under tiden, vilket det självklart var.

Eftersom jag både höll i min handväska och i glaset rosé så hjälpte Maria oss att öppna dörren och på vägen ut frågade jag så avslappnat jag bara kunde (fast jag tyckte att hela luften var spänd) "Är allt bra med dig annars Maria?" varpå hon pliktskyldigt frågade tillbaka "Jodå allt är bra, är allt bra med dig?". BARA BRA. Allt är så himla bra! Där och då fick jag min revansch! För även om jag inte såg oförskämt bra ut. Och även om jag inte tagit ut någon hämnd (och varför skulle jag? Varför skulle jag sjunka till samma låga nivå? ALDRIG!), så har jag kommit så mycket längre än henne och vetskapen om det, känns det som att jag kan leva länge på! :)

Tur att jag har världens bästa familj. Tur att jag har en pojkvän i Karlstad. Tur att han är världens bästa pojkvän. Tur att svärföräldrarna är så underbara. Tur att jag har ett av världens bästa jobb. Tur att jag styr min egna tid och bestämmer över mig själv och tur att livet leker som aldrig förr!

Har ni samma tur som jag? Jag hoppas det! :)

Någon mer än jag som tänker se TV4´s satsning "Fyra bröllop"? Programmet handlar helt enkelt om fyra brudar som går på varandras bröllop och poängsätter det. Vinnaren får en trevlig resa till något underbart ställe.

Första gången jag hörde trailern för programmet så tänkte jag direkt "Är inte det här lite som "Halv åtta hos mig", fast med temat bröllop?". Kanske är det de och inte mig emot! Vem vet, kanske finner man lite inspiration till sitt egna drömbröllop och på tal om drömbröllop och mitt (vårat) egna så känner jag att det är ett par saker jag måste förtydliga.

1) Jag och Mr Right ska gifta oss men inte förän vi bor ihop. Det är jobbigt nog (av saknad) att ha sin fästman nästan 30 mil bort, att ha sin make 30 mil bort vägrar jag helt enkelt! Det är därför ni inte får se en massa planer kring vårat egna bröllop och utskick av inbjudningskort, bokning av kyrka/festlokal/frisör/sminkös/eller vad det nu kan vara som man måste boka.

2) Bara för att jag visar upp klänningar i 20 000 kronors klassen innebär inte det att jag själv vill bära en sådan klänning på "den stora dagen". Inte heller att jag vill ha ett stort, påkostat bröllop. Jag är realist och inser mina (våra) begränsningar och min dröm vore att få ha bröllopsmottagningen och festen hos tex. hemma svärföräldrarna med utsikt över Klarälven.

3) Jag är ingen expert på bröllop, inte heller på planering av ett. Jag har ingen som helst aning om hur det är att vara gift, eller vägen dit, men jag skriver denna blogg för att mina nära och ack så kära, men även andra läsare, ska få tips och inspiration till sitt bröllop. Men bloggen handlar i första hand om mig (egoistiskt va?) och min vardag. Vad jag gör, vad jag tycker om och vad jag tycker om saker i största allmänhet.

4) Det vore kul att veta vilka det är som läser min blogg och gillar ni något, har ni en annan åsikt än mig eller en åsikt överhuvudtaget om något, så kommentera gärna mina inlägg. Det tycker jag bara gör bloggen mer levande :)

Som sista sak vill jag bara säga att jag tycker det är kul att jag har så många läsare som jag har och jag hoppas att ni får en underbar helg och en trevlig påsk! :)

VAA - Vård av Anna.

Vem hade kunnat tro att då jag vaknade imorse så skulle jag bli tvungen att ca 1,5 timme senare slänga iväg ett sms till kollegan och be honom sätta en notis om SJUK på mitt veckoschema? Jag som kände mig så bra då jag vaknade. Besvikelsen är därför stor på min kropp som inte är ett dugg samspelt med mig, jag som sa att jag inte skulle ha en enda sjukdag på ett år missade det med... en månad (räknat från mitt första anställningsdatum på jobbet, jag gjorde praktik där från och med mars så tekniskt sett har jag varit där i över ett år).

Tacka vet jag mamma och att hon bor nära mig. För hon kunde på mindre än en timme efter att jag i form av "kvinna i nöd" ringt till henne, komma förbi med hjälpande medicin och jag känner mig redan på bättringsvägen! Det finns hopp om liv och framför allt hopp om att jag om ca en timme, ska kunna sätta mig i bilen med Mr Right och åka till Karlstad :)

Idag fick jag höra något jag inte trodde var möjligt. Jag är tydligen för överambitiös och detta är inte bra. Va?

Vänta lite nu. Överambitiös? Är det ens möjligt? Är det inte bra om man är a m b i t i ö s ? Om man vill framåt och kämpar för ett mål, för att nå det målet? Tydligen inte. En viss person tror att jag kommer ta vatten över mitt huvud trots att det är personen ifråga själv som gång på gång skvätter detta vatten på mig. Detta är i mina öron ett mycket märkligt resonemang.

Och varför vill jag då vara ambitiös? Varför vill jag då ta på mig mer? Jo svaret är enkelt. Jag vill det för att hjälpa en annan människa som på sätt och vis är i "nöd". Jag är en sådan person som inte klarar av då jag ser att andra människor far illa eller mår dåligt. DÅ vill jag hjälpa till och denna gång har motparten bett mig om hjälp och jag har tackat ja till att få hjälpa. Men tydligen är detta något dåligt och detta är tydligen något fel som måste ses över.

Tur att jag har lärt mig att man inte ska lyssna på dåliga resonemang och ännu mera tur att jag har bra människor runt omkring mig som säger åt mig att inte göra det!